Samtidigt som dagarna går sjunker temperaturen fortare också. Jämfört med isbjörnslandet Sverige är det klart fortfarande varmare, särskilt när solen tittar fram. Men när man ska köra tjejen till skolan så hemskt tidigt som 8 på morgonen, eller ska ut och vandra på Paris gator sent på kvällen, då känns det att hösten närmar sig med stormiga steg. Tur att snälla mami klämde ner älskade varma hösttrenchen i paketet.
Den fick trängas tillsammans med Eclipse av S. Meyer, tredje boken i Twilight-serien, som jag läser på tok för fort. Jag vet så väl att så fort den är slut så måste jag ut och leta igenom alla jävla bokaffärer i Paris på jakt efter den fjärde. En anglais. Där har vi problemet. Fransmännen gillar verkligen sitt språk, och att hitta böcker, filmer, tidningar etc. på engelska är ett riktigt mission! Så jag vet vad som väntar och vänder därför varje blad med omsorg.
Helgen blev inte alls som jag hade tänkt mej, men inte sämre för det. På fredag bar det av in till Paris, och efter lite bråk med biljettmaskinerna på Gare du Nord så tog jag mej finally till Cristal för att möta Liin. Vi mötte sedan Angy, Maja och Bea för att gå i långa trappor, sitta i en trång men mysig studio och dricka vin som sig bör för att senare ta oss mot klubben Red Light. Det var mörkt där inne. I dubbel bemärkelse. Vi stannade inte alltför länge, mötte DJ preferee och åkte till Quartier Latin för att dricka en dyr men god mojito och lyssna på bra musik. En bilfärd senare så befann vi oss i Liins stuga (tack vare hennes kära iphone och dess gps).
Lördag, trött, Paris, hem, ensam, gottis, bok, skype och efterlängtad sömn. Ingen släktfest som planerat, orken fanns inte där.
Söndag:
las chicas står för maten
guacamole, the real deal!
ölglasens kanter á la mexíc med salt, lime och mexicans chili
Salsa, as usual
Efter denna härliga mexican fiesta följde lite Jumping de Chantilly, stor hopptävling framför slottet. För er insatta kan jag berätta att John Whitaker var där och knep silvret i sista klassen där grymt snygga hästar hoppade över 155 cm höga hinder. Bäst var att speakern (en fransk och en engelsk) pratade lika ivrigt och inlevelsefullt som om det vore en fotbollslandskamp. Inte riktigt som i diskreta hästsverige med andra ord.
1 kommentar:
cool pictures
Skicka en kommentar